 |
| Foto: Kattuppfödare Helen Hulterström |
Kattungarna börjar mer och mer vänjas vid att vara stallkatter med alla faror det nu innebär. Tuffast är Kill. Bill står alltid två steg bakom och skriker lite förtvivlat. I söndags hade jag dom ute en stund när jag mockade. Efter två mockade boxar var jag på väg att ta in dom, men hittade dom ingenstans. Sen hördes ett pip och efter en stund hördes en hel klagosång högt uppe från träden. Två ledsna katter på varsin gren högt högt upp i ett träd. Långt över våra steghöjder och till och med över taket på flygeln. Efter lite googlande förstod jag att katter kommer ner av sig själva allt som oftast och det enda är att vänta. (alternativt ringa brankåren efter ett par DAGAR!)
Kändes inte kul att lämna stackarna kvar men alternativet att klättra upp och hämta dom kändes ännu mindre lockande... Åkte ut tidigt på måndagmorgonen och kvar i trädet satt en katt kvar. Bill såklart. Kill kom och mötte mig på marken, mäkta stolt över att ha vågat sig ner själv! Efter några timmars lockande och möte halvvägs av Jonas så kom även Bill ner. Sen dess har jag inte sett dom ens titta åt träden. Hoppas dom håller sig på mattan ett tag nu...
My god så söta!
SvaraRadera